NBO är en ideell förening som grundades 1950. Syftet är att främja kontakterna mellan anslutna organisationer för utbyte av erfarenheter och samordning av gemensamma intressen. NBO har en vision om ett Norden med ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart boende för alla. NBO har medlemmar i samtliga nordiska länder, som tillsammans representerar 2,5 miljoner bostäder. Från Sverige deltar, förutom Sveriges Allmännytta, HSB och Riksbyggen.

Inom ramen för NBO-samarbetet genomförs vartannat år en årskonferens, där Sveriges Allmännyttas medlemmar är varmt välkomna att delta. Värdskapet för årskonferensen alternerar mellan medlemmarna.

NBO samarbetar även med Nordiska ministerrådet och arbetar för en mer harmoniserad byggmarknad i Norden för större miljönytta och lägre priser. Det innebär en harmonisering av livscykelanalyser, utveckling av en cirkulär ekonomi samt ökat användande av trä i byggandet.

På NBOs webbplats finns mer information om samarbetet, rapporter om bostadsmarknaden i Norden och information om aktuella konferenser.

Sveriges Allmännytta är medlem i den europeiska intresseorganisationen Housing Europe. Det är ett europeiskt nätverk bestående av allmännyttiga, kooperativa och sociala bostadsorganisationer.

Housing Europe bildades 1988 och har idag 44 medlemmar i 23 länder. Tillsammans tillhandahåller organisationens medlemmar mer än 25 miljoner hem runt om i Europa.

Housing Europe arbetar för att lyfta bostadsfrågorna på den europeiska agendan och främja medlemsorganisationernas intressen bland annat genom dialog med EUs institutioner. Organisationen arbetar för en bostadsmarknad där människor med olika inkomst och härkomst kan ta plats, ett Europa med bostäder i socialt-, ekonomiskt- och miljömässigt hållbara stadsdelar.

Housing Europe utvecklar även projekt och anordnar konferenser för att utbyta erfarenheter och sprida goda exempel.

Vårt medlemskap i Housing Europe innebär att följa och aktivt medverka i organisationens arbete för att kunna påverka de beslut inom EU som har betydelse för de allmännyttiga bostadsföretagen. Vi representeras framförallt av Anders Nordstrand, vd och Per Spolander, ansvarig för internationella frågor och hållbarhet.

Housing Europe leds nu av en styrelse och har ett kansli med anställd personal i Bryssel. Dessutom har fem tematiska kommittéer bildats. Var och en speglar ett antal generaldirektorat inom Europeiska kommissionen:

• Energy/construction/standardisation Committee
• Economic, finance and Internal Market Committee
• Social affairs Committee
• Urban Committee
• European Observatory for affordable housing

Mer information om Housing Europe finns här.

De flesta europeiska länder har en allmännyttig eller socialt inriktad bostadssektor. I många länder beskrivs det sistnämnda med den engelska termen ”social housing”, vilket ofta innebär att verksamheten drivs utan vinstsyfte, med statligt eller kommunalt stöd till förmån för utsatta grupper i behov av bostad.

Stora bestånd av socialt inriktade bostäder finns bland annat i Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Österrike. Formerna för dessa boenden varierar både vad gäller ägandet, vilka som får tillträde till bostäderna och hur hyrorna sätts. På engelska används ofta den bredare benämningen ”affordable housing” som samlingsnamn för att beskriva så väl socialt och kooperativt boende som allmännyttan.

Här finns mer information om hur denna bostadssektor ser ut i olika europeiska länder.

Europeisk bostadsstatistik finns även att tillgå i EUs databas Eurostat.

EU har inte någon formell befogenhet att fatta beslut i bostadsfrågor, men däremot inom ett flertal områden som påverkar förutsättningarna för den nationella bostadspolitiken och för de allmännyttiga bostadsföretagen på lokal nivå. På så sätt får EU-samarbetet inflytande över bostadssektorns och bostadsföretagens möjligheter och skyldigheter. Därför är Sveriges Allmännytta aktiva på den europeiska arenan, bland annat genom Housing Europe, för att säkerställa att förutsättningarna blir så bra som möjligt för svenska allmännyttan.

EUs medlemsländer har överlåtit en del av sin beslutanderätt till EUs institutioner. Det brukar kallas tilldelade befogenheter, det vill säga att EU har fått sig tilldelad makt från medlemsländerna. Det innebär att EU inte får besluta om lagar och regler inom ett visst område om inte medlemsländerna har tillåtit det. Exakt vilka politikområden det gäller finns nedskrivet i EUs fördrag. Alla rättsakter, till exempel direktiv, förordningar eller beslut, som EU beslutar om måste ha en hänvisning till en eller flera artiklar i fördragen. Detta kallas för att rättsakter måste ha en rättslig grund.

EU har olika mycket inflytande, eller makt om man så vill, inom de politikområden där EU har fått rätt att besluta. Generellt har medlemsländerna mer makt och EU mindre inflytande i de frågor som är känsliga för medlemsländerna. Befogenheterna regleras i en tregradig skala. Exempel på områden där EU har exklusiv befogenhet är fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion och offentlig upphandling. Effekterna av EUs konkurrens- och statsstödregler blev tydliga i svensk bostadspolitik i och med de privata fastighetsägarnas anmälan till EU-kommissionen och det som i Europa kallas ”Swedish case”, vilket utmynnade i lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag som trädde i kraft 1 januari 2011.

Vidare finns områden där EU delar befogenhet med medlemsländerna, det vill säga medlemsländerna får lagstifta om en specifik fråga om EU inte redan har gjort det. Exempel på sådana områden är inre marknaden, vissa socialpolitiska frågor, miljö, energi, konsumentskydd. Energieffektiviseringsdirektivet är ett sådant exempel.

Slutligen finns områden där EU endast har befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsländernas åtgärder. EU:s lagstiftning inom dessa områden får alltså inte innebära en harmonisering av medlemsländernas bestämmelser i lagar och andra författningar. Det handlar exempelvis om skydd för och förbättring av människors hälsa, industri och kultur.

Det som inte står i EUs fördrag får EU inte besluta om. Exempel på sådana frågor som faller utanför EUs makt är ländernas bostadspolitik, inkomstskatter och sjukvård. För att lägga till nya uppgifter eller befogenheter till EUs uppgifter måste fördragen ändras.

Kommissionen föreslår nya lagar

Innan kommissionen föreslår nya lagar utvärderas de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna. Det gör man genom att ta fram konsekvensanalyser över för- och nackdelarna med olika förslag.

Kommissionen samråder också med berörda parter som icke-statliga organisationer, lokala myndigheter och representanter för näringslivet och det civila samhället. Expertgrupper ger råd i tekniska frågor. På så sätt kan kommissionen lägga fram relevanta lagförslag som speglar behoven hos dem som främst berörs av förslagen. Man undviker också onödig byråkrati.

Alla pågående samråd

Allmänhet, näringsliv och organisationer kan delta i samråden på webbplatsen Din röst i Europa.

Nationella parlament kan reservera sig om de föredrar att ärendet behandlas lokalt i stället för på EU-nivå.

Europaparlamentet och rådet antar lagarna

Europaparlamentet och rådet går igenom kommissionens förslag och föreslår ändringar. Om rådet och parlamentet inte kommer överens om ändringarna behandlas ärendet ännu en gång.

Under den andra behandlingen kan parlamentet och rådet åter föreslå ändringar. Parlamentet har makt att stoppa ett lagförslag om det inte är överens med rådet.

Om de två institutionerna är överens om ändringarna kan den föreslagna lagen antas. Om de inte kan enas försöker en förlikningskommitté hitta en lösning. Både rådet och parlamentet kan stoppa lagförslaget under denna sista behandling.