>

 

 

1920-talet: Bostadsnöd och hyresgalopp 

I början av 1900-talet är bostäderna i Sverige rätt eländiga. Industrialiseringen leder till att många flyttar  in till städerna och bostadsbristen blir stor. Därför bor många väldigt trångt. Trångboddheten är större än i något annat europeiskt land, förutom Finland.  

En arbetarbostad består i regel av ett rum och kök, eller ett enkelrum med kokmöjlighet. Där bor hela familjen – som kan vara uppåt tio personer. Dessutom tar man ofta in extra inneboende för att dryga ut inkomsterna. 

Bostäderna är ofta kalla och dragiga, uppvärmda av vedspis eller kakelugn. Vägglöss är vanliga. I stället för toaletter finns dass ute på gården och tvätta sig får man göra i en balja i köket. Hyrorna är oftast höga trots låga standarden. 1923 avskaffas hyresstegringslagen. Effekten blir kraftigt ökade hyror. 

Under seklets första decennier börjar eldsjälar och kommuner ta initiativ för att förbättra situationen.  

1930-talet: Barnrikehus blir lösningen

I början av 1930-talet är det ekonomiska läget i Sverige svårt. Arbetslösheten är stor, en tredjedel av barnen tros ha varit undernärda, födelsetalen sjunker och blir de lägsta i västvärlden. I Stockholms innerstad har bara en tredjedel av lägenheterna eget bad. 

För att hitta lösningar som råder bot på bostadsbristen, trångboddheten och den usla bostadsstandarden tillsätter regeringen 1933 en stor bostadssocial utredning. Den utredningen håller på i 14 år och kom att lägga grunden för hela den svenska bostadspolitiken.  

Det byggs nu kommunala barnrikehus, med lägenheter öronmärkta för stora barnfamiljer med låga inkomster. Det är nämligen vanligt att privata värdar nekar barnrika familjer att hyra bostäder, eftersom det anses medföra slitage. Bostäderna i barnrikehusen har flera rum och innebär en stor standardförbättring.  

1940-talet: Allmännyttans roll formas

1940-talet präglas av andra världskriget med ransoneringar av det mesta, från mat till bensin och byggmaterial. Men resursbristen medför också uppfinningar av nya material, som glasfiber och formpressad plywood.  

Den stora bostadssociala utredningen som blir klar 1947 ändrar mycket i den svenska bostadspolitiken. Nu får kommunerna ansvar för bostadsförsörjningen och statliga byggstöd ska inte längre riktas mot särskilda kategoriboenden, utan i stället användas för att skapa goda bostäder för alla. Att bo i barnrikehusen anses ge en social stämpel och boendeformen avvecklas.  

Utredningen lägger också grunden för allmännyttans födelse. Staten inför fördelaktiga lån till allmännyttiga bostadsföretag utan vinstsyfte och det bildas allt fler sådana företag. I slutet av decenniet finns uppåt 100 kommunala bostadsföretag.   

1950-talet: Kommunernas ansvar ökar 

Stadsplanerarnas ideal ändras, från smalhus i långa rader till att placera husen så att de bildar mer eller mindre öppna gårdar. Man planerar också för att separera trafiken från bostäderna. Inne i lägenheterna, som allt oftare består av tre rum och kök, finns nu i regel kylskåp. På golven ligger linoleummattor, förutom i vardagsrummet där det kan finnas ekparkett. 

Att bygga och förvalta hyreshus är i många kommuner en helt ny uppgift – nu ska tjänstemän och politiker plötsligt sätta sig in i bostadsfrågans alla kluriga aspekter. Behovet av en centralorganisation växer till. 1950 bildas Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag – SABO.  

För att hålla nere byggkostnaderna inför staten 1955 ett lånetak för nyproduktion. Det kom att styra vilken typ av bostäder som byggs. Produktionen blir storskalig, likriktad och standardiserad.  

1960-talet: Modernisering och sanering 

60-talet formas av rekordårens framtidsoptimism och ekonomiska tillväxt. Industrin går på högvarv och värvar arbetskraft från Finland och Sydeuropa. 40-talets stora barnkullar växer upp och vill flytta hemifrån. Bostadsbristen blir en brännhet politisk fråga och 1965 antar riksdagen ett byggprogram med målet om 100 000 nya bostäder varje år under tio års tid – miljonprogrammet. 

Industriellt byggande är en förutsättning för att klara målet. Nya standardiserade material och metoder börjar användas. Stora statliga lån är en annan förutsättning – som också påverkar vad som byggs. Utvecklingen styrs mot storskaliga projekt. 

Men det byggs inte bara mycket nytt. Ett nytt samhälle ska gestaltas och nedgångna arbetarkvarter rivs för att ge plats åt modern bebyggelse. Ordet sanering har vid den här tiden en positiv klang och står för standardhöjning och modernisering.  

1968 avskaffas hyresregleringen. Hyresnivån ska i stället fastställas i jämförelse med likvärdiga bostäder, det vill säga enligt bruksvärdessystemet, som finns än i dag. 

1970-talet: Folkhemmet kritiseras 

Kritik mot storskaligheten i miljonprogrammet har nu börjat växa fram. Redan i början av 70-talet avtar bostadsbristen – ungdomspuckeln är över, invandringen minskar, Sveriges ekonomi stramas åt och inflyttningen till städerna vänder. Bostadsföretagen får allt svårare att hyra ut sina lägenheter och byggtakten sjunker rejält. 

Byggandet svänger från flerbostadshus mot småhus, som ett resultat av att skattesystemet gynnar boende i småhus. Många resursstarka hyresgäster lämnar höghusen för att i stället flytta in i de nya småhusområdena. 

Den internationella energikrisen, som startar 1973 när de oljeproducerande länderna stryper försäljningen och höjer priserna, leder till stora energisparkampanjer.  

1980-talet: Förnyelse och nya byggideal 

Bostadsföretagens fokus flyttas nu från att bygga till att förvalta. Hyresgäster står inte längre i kö för att flytta in och det gäller att tänka nytt och ta hand om det man har, både hus och hyresgäster. 

1980-talet handlar mycket om att förändra rekordårens bostadsområden, med utgångspunkt från hur människor vill bo. Idealen har förändrats: från likhet till variation, från modernt till postmodernt och från storskaligt till småskaligt. 

Men det handlar också om att bygga bort en del av miljonprogrammets tekniska brister och minska energiförbrukningen. Projekten tar fart när staten 1983 inför ett låneprogram för ROT – reparation, ombyggnad och tillbyggnad – bland annat för att minska arbetslösheten bland byggarbetare. Målet är att 275 000 lägenheter ska ”rotas” under en tioårsperiod. 

Under 80-talet vaknar även miljöfrågorna inom allmännyttan, inte minst efter problem med flytspackel och mögel. 

1990-talet: Finanskris och vakanser

Decenniet inleds med en rejäl finans- och fastighetskris. Räntan är mycket hög – ett tag så hög som 500 procent. Kostnaden för att bo ökar dramatiskt. En halv miljon människor blir arbetslösa och tusentals företag går i konkurs. 

Allmännyttan drabbas av en ny djup svacka i efterfrågan. 1997 står 50 000 lägenheter tomma. Många bommas igen och allt fler rivs.  

Miljöfrågorna handlar under 90-talet handlar mycket om sopsortering och energibesparing. Det byggs också flera ekobyar.  

I de bostadsområden som byggs strävar man efter varierad arkitektur. Husen färgsätts ofta i varma, ljusa färgskalor med färgglada detaljer. Man försöker ofta integrera grönområden och parker för att skapa områden där människor trivs och mår bra.  

2000-talet: Ny roll för allmännyttan 

Efter den tuffa ekonomiska perioden på 90-talet börjar Sverige återhämta sig. Fastighetspriserna stiger snabbt och det byggs mycket nytt, men 2008 är det dags för en ny finanskris.

Under 2000-talet knådas frågan om hur allmännyttan ska styras, vad den ska vara och hur hyrorna ska sättas. Gradvis växer en ny roll för allmännyttan fram. 2002 får allmännyttan för första gången en särskild lag – allbolagen. För att få kallas allmännyttigt måste ett bolag drivas utan vinstsyfte och förvalta hyresrätter. Men det behöver inte vara kommunägt utan kan vara både kooperativt och privatägt. Lagen kopplas inte till några statliga stöd.  

2007 finns inte längre några hinder för kommuner som vill sälja allmännyttiga fastigheter och försäljningarna ökar. 

EU hamnar i fokus för bostadsbranschen, som upptäcker att det kan fattas beslut i EU som får stor påverkan, till exempel om energifrågor.

Många städer förtätas med nya hus i befintliga kvarter och gamla industriområden omvandlas till bostadsområden med lägenheter, kontor och affärer.  

2010-talet: Grön hållbarhet och ny lag 

Hållbarhetsfrågorna blir allt viktigare. I bostadsområdena blir gröna växttak och solpaneler allt vanligare och gräsytor omvandlas till blomstrande ängar för att ge mat åt humlor, fjärilar och andra insekter.  

2011 ändras lagen för allmännyttan och företagen ska nu drivas enligt affärsmässiga principer med normala krav på avkastning. Syftet ska vara allmännyttigt, man ska främja bostadsförsörjningen i kommunen och erbjuda inflytande till hyresgästerna. 

Den nya lagen öppnar ett nytt kapitel för allmännyttan. Men många formuleringar är oklara och decenniet ägnas åt att pröva hur den nya rollen ska utformas. Vad väger tyngst – affärsmässigheten eller det allmännyttiga syftet? Vad är en normal avkastning?  

Syrienkriget och den stora flyktingströmmen 2015 får stor påverkan på hela samhället och engagerar många. Bostadsbristen blir åter stor och olika sätt att snabbt få fram fler bostäder prövas. 

2020-talet: Ett växande klimatarbete 

Vad i vår nutid som kommer att göra störst avtryck i historiens backspegel är svårt att veta. Men frågan om vår påverkan på klimatet blir säkerligen en av dem. Bostadsföretagen arbetar med nu klimatfrågan på alla nivåer, ofta i samarbete med hyresgästerna. 

Bostadssektorn har stor påverkan på klimatet, både när husen byggs, renoveras och när de värms upp. Men alla som bor i husen har också stor möjlighet att göra skillnad, till exempel genom att sortera avfallet rätt och välja andra transportsätt än egen bil. Många bostadsföretag arbetar därför med att göra det enklare att välja andra alternativ, genom att till exempel ordna bra cykelparkeringar, låna eller hyra ut lådcyklar och genom gemensamma bilpooler. 

Sex år efter starten har Allmännyttans klimatinitiativ 194 anslutna bostadsföretag med sammanlagt 820 000 lägenheter. Målet är att bli fossilfria till 2030 och minska energianvändningen med 30 procent. 

Även åren med covid-epidemin lär gå till samtidshistorien, bland annat för hur det på kort tid förändrade samhället med digitaliserade arbetssätt. Bostadens utformning får ökad betydelse i takt med det utbredda distansarbetet, när många vill ha yta för en bra hemarbetsplats. 

Hur ser framtidens allmännytta ut? 

Det har gjorts många förutsägelser för hur framtidens bostäder kommer att se ut. Från både specialiserade framtidsinstitut, forskare och privatspanare. Ingen vet förstås, men det är roligt att spekulera. 

Kanske bor vi i riktigt små och tajta bostäder men med många gemensamma ytor, i en delningsekonomi där vi inte äger så mycket utan i stället delar på kläder, maskiner, apparater och andra prylar. 

Kanske är bostäderna hyperdigitaliserade, där alla hushållssysslor utförs av människolika robotar och alla samhällstjänster, från sjukvård och hemtjänst till skolan, är AI-styrda. Kanske kan allt utföras på distans och vi behöver aldrig lämna våra hem. Kanske kan vi övervaka både grannar, gatan och våra släktingar och vänner via dataskärmar. 

Eller så blir det tvärtom: vi tröttnar på tekniken och vill i stället ha fysisk kontakt med alla utförare och medmänniskor. Kanske blir det allas grej att leva i samklang med naturen och odla sin egen mat – inne i lägenheterna, på balkongerna, på gårdarna och i stadsparkerna. Och all el som förbrukas har producerats på eller invid det egna huset, genom solceller eller mini-vindsnurror på taken. 

Oavsett hur det blir tror vi att allmännyttan kommer att finnas med bland de mest innovativa och framtidsanpassade hyresvärdarna.