Den sista inspelningen blev en kriminalserie.

– Handlingen var oerhört bestialisk och vi jobbade olika arbetstider varje dag. Ibland började vi fyra på morgonen, ibland jobbade vi sent på kvällarna. Jag sov inte på nätterna och blev bara tröttare och tröttare. För första gången i mitt liv såg jag lika gammal ut i ansiktet som jag är i verkligheten.

Som scripta måste man också vara ständigt fokuserad, berättar hon.

– Man är sekreterare till klippningen och jobbar väldigt nära regissören, fotografen och skådisarna. Man för anteckningar och håller reda på varför man har gjort om vissa tagningar och hur regissören bearbetat manuset. Så jag hade alltid fullt upp och fick aldrig några lediga stunder.

När serien var klar blev Veronica Linné sjukskriven av företagsläkaren.

– Jag hade mycket ångest, tappade minnet och sov i princip jämt. Och så satt jag jättemycket med ett dataspel där man sköt en boll som studsade mellan väggarna. Det var det enda jag kunde koncentrera mig på.

Efter ett tag fick hon psykologhjälp, stressföreläsningar och annat stöd på ett rehabiliteringscenter – och började sakta känna sig bättre.

– Men då insåg jag att jag inte ville komma tillbaka till mitt gamla jobb. Jag ville inte vara en del av det längre. Så då tänkte jag: Vad ska jag göra i stället? Jag har ju jobbat med det här i hela mitt liv och kan inget annat.

Efter mycket diskussioner hemma med maken började en ny plan växa fram: trädgårdsarbete.

– Jag har alltid gillat växter och odling och att vara ute och jobba med kroppen.

Som en del i sin rehabilitering fick hon därför gå en ettårig trädgårdsmästarutbildning.

– Det var jätteroligt! Det var ju ingen piska där, som det är när man går till jobbet. Då måste man ju prestera. Där var det helt och hållet upp till mig hur mycket energi jag ville lägga på att lära mig saker.

Första utemiljöjobbet blev i en stor trädgårdsbutik. Därefter sökte hon den lediga tjänsten som miljövärd hos Familjebostäder – och blev kvar.

– Jag har inte ångrat mig någon gång. Det är underbart att vara ute så mycket, även om det regnar. Visst är det slitigt för kroppen att röra på sig hela tiden, men jag är liksom skönt trött nu. Och jag är mer avslappnad när jag kommer hem. Det är sällan jag är trött i huvudet.

Men några nackdelar finns det allt. Som växande skrivbordsadministration, smågriniga kommentarer från hyresgäster och barnspring i planteringarna. Många av de fleråriga växterna trampas ner varje vinter.

– Det är så tråkigt! Det hjälper inte ens att plantera stickiga buskar. Gården är absolut till för alla, även för barnen, men andra hyresgäster vill ju kunna njuta av blommor, sätta upp en torkvinda för sin tvätt eller läsa en bok i lugn och ro.

Kattbajs i sandlådor och under gungor är ett annat bekymmer.  På många lekplatser finns nu i stället stötdämpande beläggningar med uttjänta bussdäck närmast marken. Veronica Linné har själv ritat mönstren och varit med när fallskyddsmattorna gjutits. Numera får katterna hitta andra ställen där det går att skvätta efter uträttade behov.

Ett annat projekt är en lekstuga till en av gårdarna. Veronica Linné visar stolt ritningen vid platsen som gjorts i ordning. När ett barn trampar in på den känsliga grässådden runt det blivande huset går hon resolut dit och säger ifrån. Lugnt och bestämt. Det märks att hon är en välkänd och respekterad person i kvarteren.

– Det känns som mitt område nu. Jag har haft det i tio år och utvecklat det. Det är inte alltid jag lyckats så himla bra, men det har ändå blivit mycket mycket bättre än vad det var, och jag vet att hyresgästerna uppskattar det, säger hon.

– Och även om jag inte är på humör någon dag kan jag glädjas åt att få höra fåglarna och se ekorrar som springer omkring. Det är så himla mysigt!