Varje år får DO in ett sextiotal anmälningar om diskriminering som rör bostäder, framför allt kopplat till uthyrning av hyresbostäder. I en ny rapport beskrivs dels risker för diskriminering vid uthyrning av hyresbostäder, dels ger DO förslag på lagändringar och åtgärder som skulle kunna motverka detta.

Tydliga uthyrningskriterier minskar diskrimineringsrisk

DO menar att avsaknaden av reglering och krav på hyresvärdar att dokumentera eller redovisa processen kring vem som får hyra en bostad gör det svårt att upptäcka och bevisa diskriminering. Om uthyrningskriterierna är tydliga och transparenta minskar risken för diskriminering. Möjlighet att göra individuella bedömningar kan underlätta för fler att hyra en bostad, men då är det viktigt med tydliga regler och rutiner för hur undantag får göras.

– Vikten av att ha transparenta och rimliga tillträdeskrav är något Sveriges Allmännytta brukar framhålla. De flesta av våra medlemmar har också sett över sina krav för att ingen ska utestängas i onödan. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att syftet med sådana krav är att säkerställa att hyresgästen kan klara av att betala hyran, säger Åsa Schelin, expert boendefrågor på Sveriges Allmännytta.

Inkomstkrav kan vara diskriminering

I rapporten lyfts också risken för diskriminering när hyresvärden tillämpar för höga krav på inkomstens storlek. Det gäller framför allt inkomstkrav som innebär att den sökande behöver ha en årsinkomst motsvarande ett visst antal gånger årshyran. Cirka en tredjedel av Sveriges Allmännyttas medlemmar har inkomstkrav av det slaget och bland dem är tre gånger årshyran vanligast. Fyra och ibland fem gånger årshyran är inte ovanligt, främst hos privata hyresvärdar.

– DO menar att höga inkomstkrav kan missgynna grupper kopplade till en diskrimineringsgrund. Det kan vara personer av ett visst kön, i en viss ålder, personer med funktionsnedsättningar eller personer med en viss etnisk tillhörighet. För våra medlemmar är det självklart att de inte ska diskriminera någon, men det är viktigt att de har rätt att avgöra reglerna för vem som ska få hyra en lägenhet, säger Åsa Schelin.

Diskrimineringsrisk när viss inkomst inte godkänns

DO pekar också på att det finns risk för diskriminering när vissa inkomstslag inte godkänns. Skälet är att dessa ersättningar kan ha ett samband med en eller flera diskrimineringsgrunder. Om exempelvis ålderspension, eller etableringsersättning inte godkänns skulle det kunna missgynna personer i en viss ålder eller med en viss etnisk tillhörighet. Att inte godkänna bostadsbidrag och bostadstillägg skulle på motsvarande sätt kunna missgynna personer utifrån kön, ålder och funktionsnedsättning.

– Våra medlemsföretag accepterar i allt högre utsträckning olika ersättningar. Andelen som accepterar bostadsbidrag och bostadstillägg är idag cirka 75 procent, säger Åsa Schelin.

Även åtgärder för att minska boendesegregation pekas ut som något som kan leda till diskriminering och DO menar att det är oklart om det verkligen bidrar till att minska segregation. Likaså menar DO att regler för att motverka trångboddhet skulle kunna ses som diskriminerande. Samtidigt kan reglerna behövas för att uppnå ett berättigat syfte – en godtagbar boendekvalitet.

– Det är viktigt att uppmärksamma att DO menar att det finns en risk för diskriminering. Det är alltså inte klarlagt att en hyresvärd gör sig skyldig till diskriminering när viss ersättning inte godkänns som inkomst vid en prövning av en blivande hyresgästs betalningsförmåga. Tvärtom så kan det vara berättigat, säger Lars Matton, chefsjurist på Sveriges Allmännytta.

Fördel att ha flera fördelningsprinciper

I rapporten konstaterar DO även att olika fördelningsprinciper för med sig olika risker för diskriminering. Rak kö med långa kötider kan exempelvis missgynna unga och nyanlända som inte hunnit få lång kötid. Ett ”först-till-kvarn”-system kan missgynna personer med funktionsnedsättning och en viss ålder. DO menar att det därför kan vara en fördel att använda sig av flera olika fördelningsprinciper för att minska för diskriminering.

– Det finns goda exempel på hur lottning och först-till-kvarn används för att tillgängliggöra bostadsmarknaden även för dem som inte har lång kötid. Med ett rakt kösystem är det enkelt att förstå rättviselogiken. Men med alternativ till kötid som urvalskriterium kan fler grupper få möjlighet att hyra en bostad, säger Åsa Schelin.

Lagstiftning föreslås mot bristande tillgänglighet

Bostadsområdet är idag undantaget diskrimineringsgrunden ”bristande tillgänglighet”. Trots detta görs årligen anmälningar om fysiska hinder i eller i anslutning till bostaden. DO menar att undantaget bidrar till att många brister lämnas utan åtgärd och föreslår därför att bostäder ska omfattas av denna diskrimineringsgrund.

– Det är inte möjligt att tillgänglighetsanpassa alla lägenheter som finns på marknaden idag. Det måste vara upp till varje fastighetsägare att avgöra vilka åtgärder som är rimliga utifrån hur det ser ut i den aktuella fastigheten, säger Åsa Schelin.

DO ger ytterligare några förslag till lagändringar för att motverka diskriminering på bostadsmarknaden (se ”DO:s förslag i korthet nedan). DO föreslår också att branschen själv inför en branschkontroll eller branschstandard samt att uppdrag ges till olika myndigheter för att höja kunskapen om diskriminering.

– Överlag så menar vi att DO föreslår orimligt administrativt betungande krav för hyresvärdar som kommer att ha liten effekt för att motverka diskriminering. Sveriges Allmännyttas medlemmar har god kunskap om hur tillträdeskrav och urvalsprocesser bör utformas för att motverka risk för diskriminering. Vidare har vi i samarbete med Fastighetsägarna tagit fram en vägledning om detta, säger Lars Matton.

DO:s förslag i korthet

1. Skriv in en direkt hänvisning till diskrimineringslagen i hyreslagen.
2. Stärk skyddet mot diskriminering i diskrimineringslagen genom att:
   a) hyresvärdar ska dokumentera urvalsprocessen och omfattas av en uppgiftsskyldighet
   b) diskrimineringsformen bristande tillgänglighet även ska omfatta samhällsområdet bostad
   c) skyddet mot diskriminering stärks i de fall det inte finns en enskild skadelidande person.
3. Verka för att branschen själv inför en branschkontroll eller branschstandard.
4. Minska kunskapsglappet och höj kunskapen om diskriminering genom uppdrag till berörda myndigheter.
5. Stärk enskildas tillgång till rättvisa och utveckla rättspraxis.