Besöket hemma hos hyresgästen gjordes när Åsa Schelin arbetade med uthyrning och störningsärenden på Huge, Huddinge kommuns bostadsbolag. Numera är hon boendeexpert på Sveriges Allmännytta – men hembesöket, som gjordes tillsammans med en av Huges boendekonsulenter, är långt ifrån bortglömt.

Hyresgästen, en ensamstående kvinna i femtioårsåldern, hade tidigare fått en rättelseanmaning av Huge. Lägenheten bedömdes vara vanvårdad och behövde därför röjas och städas, annars fanns risk för uppsägning. Men kvinnan lämnades inte ensam med det stora arbetet – boendekonsulenten hade varit där flera gånger, lagt upp en steg-för-steg-plan och även handgripligen hjälpt till att påbörja gallringen.

Risk bli av med lägenheten

Människor som arbetar med sådana här svåra frågor har ofta ett imponerande personligt engagemang, konstaterar Åsa Schelin.

– Men även om man hjälper hyresgästen så måste man också säga att ”Såhär står det i hyreslagstiftningen, och såhär måste man göra för att ta hand om sin lägenhet. Och det har inte du gjort. Så du kommer att bli av med din lägenhet om du inte åtgärdar det här i tid.”

Boendekonsulentens stödinsatser syntes tydligt i badrummet. Där gick det numera att både använda toaletten och duscha.

– Hyresgästen hade också lyckats göra rent diskbänken, så där fanns plats att laga mat och diska och så. Men det var bara en smal skurad gång fram till diskbänken. På sidorna var det mörkgrått av smuts och på hela resten av golvet låg det pryttlar överallt. Allt från tidningar till påsar med gamla grejer och husgeråd. Huller om buller.

Det överbelamrade matbordet gick inte att äta vid och någon riktig säng syntes inte till.

– Hon hade en jättefin hund, och den hade en plats att sova på. Men själv hade hon ingen plats, som jag uppfattade det. Hon sov nog mitt bland alla sakerna i soffan.

”Skulle kunnat vara jag”

Samtidigt fanns tecken från ett annat liv, i en annan tid.

– Det var tydligt att hon hade brytt sig om sitt hem tidigare – att hon hade tänkt ut att ”den här lampetten ska sitta här” och hon hade satt en fin clown på en hylla. Det gjorde liksom att det blev en ännu sorgligare stämning i lägenheten, säger Åsa Schelin.

– Men om du hade sett henne på stan skulle du aldrig kunnat gissa att det var en sådan misär hemma hos henne. Det gav mig på något sätt en känsla av att det hade kunnat vara jag. Om förutsättningarna hade varit fel så hade det kunnat vara jag.

Ett rum var fyllt med saker från hyresgästens avlidna mamma, och den dörren fick boendekonsulenten och Åsa Schelin inte öppna.

– Hon hade varit med om ett par svåra privata händelser som gjort att hon gått in i en depression, och en sådan händelse var att mamman gick bort, berättar Åsa Schelin.

– Det var tydligt att hon fortfarande var väldigt illa däran psykiskt, även om hon var tacksam för att vi var där. Min kollega försökte också uppmuntra henne och säga ”vad fint du har gjort och vad långt du har kommit” och så.

Stödet är frivilligt

Som bostadsbolag kan man dock inte göra allt, konstaterar Åsa Schelin. Personer med samlarsyndrom kan exempelvis få god hjälp av så kallade boendestödjare hos socialtjänsten.

– Men allt sådant stöd är ju frivilligt, och för många är det ganska obehagligt att någon utomstående ska komma in och ta hand om det som jag borde klara av själv, säger hon.

– Vi har ju en lagstiftning där vi som individer har mycket frihet, och där människor inte får tvingas till vård, hjälp och stöd – och det finns ju bra skäl till det här starka skyddet för integriteten. Men samtidigt är det frustrerande när människor som behöver hjälp inte vill ta emot den.

Orkade inte ta emot hjälp

Kvinnan i lägenheten blev till slut av med sitt kontrakt, trots att boendekonsulenten försökt stötta på många olika sätt, även genom att sätta upp en plan för vilka kontakter som kvinnan behövde ta med socialtjänsten och sjukvården.

– Hon skulle behövt hjälp med att liksom dra igång hennes motor. Men hon orkade inte ta emot det. Hon orkade inte säga ja. Så tyvärr blev det så att hon fick flytta därifrån sedan, berättar Åsa Schelin.

– Även om man har som målsättning att personerna ska kunna bo kvar så lyckas det inte alltid. Och sedan undrar man vart de tar vägen… De har ju inget bra utgångsläge. Hemlösa med psykisk ohälsa och en avhysning i bagaget – då är det tufft att hitta någonstans att bo.